Lärda tryck och läsning för folket

1800-talet

 

Det dröjde ända in på 1800-talet innan ett tryckeri etablerades i Halland. Carl Fredrik Dejrich flyttade från Vänersborg till Halmstad och startade 1811 landskapets första tidning, Halländska Tidningen. Dejrich framställde även andra trycksaker - den första verkar ha varit ”Bihang till Evangelii-boken” från 1812, en skrift på 58 sidor. Året därpå trycktes ”De årlige Evangelier och Epistlar”, en liten bok i duodesformat. Det avbildade exemplaret omfattar 288 sidor.

 

Den första skrift som både författats och tryckts i Halland tycks vara ”Reglor för vaccinatörer” av Zacharias Flobeck. Förordet är undertecknat i Fröllinge 1816 och skriften trycktes samma år i Halmstad av Johan Gottfrid Dejrich (bror till ovannämnde Carl Fredrik). Fröllinge herrgård ligger i Getinge.

 

Jonas Carl Linnerhielms tre volymer med svenska reseskildringar räknas till de vackraste topografiska böcker som har getts ut i Sverige. Linnerhielm var en av de första som inte kuskade landet runt i forskningssyfte - han reste för nöjes skull och sökte det sköna och pittoreska. Även om södra Halland nämns i första delen från 1797 är det i del två från 1806 som det finns mest att hämta för en hallänning.

 

Det skogfattiga och karga halländska kustlandskapet levde inte upp till den romantiska erans idealbild av naturen. Jonas Carl Linnerhielms resa över flacka ljunghedar blev en tröttsam och enahanda upplevelse. Det här var bara början - under 1800-talet kom många resenärer att förfasa sig över det vinpinade, fula Halland.

 

Professor Carl Fredrik Brunius från Lund var en herre med bestämda åsikter om konsthistoria och arkitektur. I ”Antiqvarisk och arkitektonisk resa” från 1839 skildrar han en rundtur som även innefattar Halland.

 

Brunius vurmade för medeltiden och dömde ofta ut andra epokers ”fördärvande byggnadsart”. Här får vi höra hans synpunkter på det nyligen uppsatta minnesmärket över slaget vid Fyllebro.

 

Brunius beskrivning av naturen kring monumentet vid Fyllebro får illustrera det halländska landskapets förändring genom åren. Den ödsliga ljungheden har blivit åkermark och skog.

 

När svenskar började resa för nöjes skull behövdes landskapsböcker i behändigt format. Den första ”sevärdhetsguiden” i Halland utgavs 1826 och författades av Carl af Forsell som tidigare upprättat en karta över landskapet. Han var officer och ämbetsman med många och vitt skilda intressen. I en biografi om honom, ”Sveriges argaste liberal” (2007), skriver Henrik Höjer att af Forsell ”förde pennan och räknestickan när det moderna Sverige började ta form”. 

 

Carl af Forsell förmedlade ingen positiv bild av Falkenberg. Som väl var fanns ett fattighus i staden.

 

Åren 1817-19 utkom ett av Hallands mest kända bokverk som än i dag citeras i sockenböcker och annan hembygdslitteratur. ”Hallands historia och beskrifning” skrevs av Sven Peter Bexell, präst i Grimeton och Rolfstorp. De tre fullmatade volymerna består dels av en historisk del, dels en genomgång av Hallands samtliga socknar. För att få hjälp med alla faktauppgifter anlitade Bexell prästkolleger runt om i landskapet. En ny upplaga utkom 1925.

 

När Bexell gav ut sitt Hallandsverk hade historieskrivningen inte rört sig särskilt långt från Olof Rudbecks 1600-tal, då antikens gudar och hjältar på ett fantasifullt sätt inlemmades i den svenska historien. Bexell betraktade de gamla asagudarna som historiska personer och sammankopplade guden Heimdal med Himmelsberget (bilden) i författarens egen hemsocken Rolfstorp. Därifrån vakade Heimdal över regnbågen Bifrost. 

 

Fornforskaren Nils Henric Sjöborg var liksom Bexell göticist och svärmade för fosterländska traditioner och minnesmärken. Sjöborgs "Samlingar för nordens fornälskare" (1822-30) tillkom innan arkeologi började bedrivas på vetenskapliga grunder. Forntiden hyllades som en ärorik epok med ideal som frihet, dygd och manlighet. Det var under den här tiden som Tegnér skrev sitt romantiska epos "Frithiofs saga". I Sjöborgs bokverk, som består av tre volymer, ingår några illustrationer från Halland. Här syns Broåsens gravfält i Grimeton med Valinge och Gödestads kyrkor i bakgrunden. 

 

 

Lii gravfält vid Fjärås bräcka är imponerande med ett hundratal resta stenar. På Sjöborgs tid var antalet ännu fler, och av planschen att döma fanns även omkullvälta stenar. På Sjöborgs tid tolkades forntida gravfält som gamla stridsplatser där stenarna markerade stupade krigare. 

 

 

Professor Elias Fries från småländska Femsjö (numera i Hylte kommun, Hallands län) är särskilt känd för sin forskning om svampar och har kallats den svenska mykologins fader. Han utgav en rad botaniska skrifter, bland annat ”Flora Hallandica” 1817.

 

"Flora Hallandica" av Elias Fries. Här beskrivs malört.

 

Landshövdingarnas femårsberättelser är en innehållsrik källa för historiker. Mellan 1822 och 1905 trycktes de halländska redogörelserna allt eftersom de sammanställdes. De äldre berättelserna, från 1705 till 1818, förvaras i original på Riksarkivet men finns sedan 1998 samlade i bokform. Hallands museiförening svarade för utgivningen.

 

 

År 1828 kunde landshövding Claes Virgin stolt meddela att lagens strängaste straff inte utdömts på hela åtta år. Folkmängden i länet var 85753 personer. I dag är antalet hallänningar drygt 300000.

 

Från slottet i Halmstad rapporterade landshövdingen om tillståndet i länet.

 

Sin torra titel till trots är ”Topografiska och statistiska uppgifter om Halmstads Län” (1847) en berättande och intressant framställning av Halland kring 1800-talets mitt. 

 

Nordhallänningarna hade ett våldsammare kynne än de mer sävliga sydhallänningarna. Utdrag ur "Topografiska och statistiska uppgifter om Halmstads län", 1847.

 

Den romantiska eran stod i full blom när Fredrik Bernhard Cöster gav ut ”Myosotis. Bilder, intryck och minnen ur naturen, lifvet och dikten” 1853. Titeln betyder ”förgät mig ej” vilket får sägas vara ett träffande namn på en memoarsamling. Mellan pärmarna finns berättelser från den Halmstadfödde författarens liv och militära bana, liksom högstämda dikter och sånger om fosterlandet och det götiska arvet.

 

 

Vad hade en bildad svensk för bild av hallänningen? Denna plansch finns i "Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter" av C. A. Dahlström (1862). I textavsnittet står: "Folket har i allmänhet god bildning jemte redlighet; äfven tarflighet, arbetsamhet och mycken näringsflit, hvarföre man ofta finner vid spinnrocken, väfstolen och stickstrumpan sysselsatte ej endast qvinnor utan äfven män af alla åldrar." Det halländska stickandet, binget, är väl omvittnat under 1700- och 1800-talen.

 

Bilden av det stickande paret visar hur trycktekniken utvecklades i mitten av 1800-talet. Det blev möjligt att framställa litografiska färgtryck, och vackert illustrerade planschverk blev omtyckta i en tid då bokmarknaden växte.

 

 

J. A. Bergs "Sverige framstäldt i taflor" (1856) är ett praktverk med närmare hundra litografiska planscher. Några av dem visar halländska miljöer, här en romantiserad bild av trakten kring Halmstad med Laholmsbukten i fonden.

 

En vagn och ett par kvällsvandrare närmar sig Varberg som badar i månljus. Detalj ur en plansch från "Sverige framstäldt i taflor", 1856.

 

 

Under 1800-talet blev det allt vanligare med tillfällighetsdikter, likpredikningar och minnesord som trycktes i en liten upplaga för särskilda tillfällen, till exempel en begravning. ”Sång, författad af Hustrun Johanna Britta Bengtsdotter i N:r 11 Syllinge, Weddige socken” (1870) besjunger den tragiska händelsen när hennes nittonårige son av misstag sköt sig själv med ett gevär.

 

Här en visa som går i dur, kanske såld på en marknad. ”En glad Visa om Bryggaredrängen, som mördades i Göteborg och uppstod i Kungsbacka på 3:dje dagen ifrån de döda” (1892) tycks bygga på verkliga händelser och handlar om en man som iscensatte sin egen död med hjälp av grisblod.

 

Godsägaren och riksdagsmannen Peter von Möller var en av 1800-talets mest kända och tongivande hallänningar. Med Skottorps slott som bas ägnade han sig åt att utveckla det halländska jordbruket och sprida kunskap om nya brukningsmetoder. Han hade också litterära intressen och författade flera historiska böcker. På Skottorp hade von Möller en stor boksamling och bilden visar hans exlibris.

 

 

I ”Ordbok öfver halländska landskaps-målet” (1858) samlade von Möller dialektord från a till ö. För att klara det digra arbetet tog han hjälp av uppgiftslämnare runt om i Halland. I dag talar vi ofta om att dialekterna håller på att försvinna på grund av inflytande från tv och radio. Oron för att den provinsiella egenarten skulle glömmas bort fanns redan på von Möllers tid, så här skriver han i förordet apropå dokumentation av dialektord: ”Men hvad som skall göras må göras snart! Folkskolorna skola bidraga till skriftspråkets allmännare spridande, och att allt mer och mer omstöpa folkspråkets nuvarande, forngamla art.”

 

Planschverket ”Halländska herregårdar” (1871) är en vacker och påkostad ”coffee table book” - för att ta till ett uttryck som nog inte användes på von Möllers tid. Femton herresäten presenteras i text och med litograferade färgplanscher vars förlagor tecknats av Anders Hansson Kallenberg.

 

Peter von Möllers eget gods Skottorp finns naturligtvis med i boken om Hallands herrgårdar.

 

Lindhults gods avbildas i vintermiljö.

 

Peter von Möller utsågs till ordförande i Hallands fornminnesförening som hann ge ut tre årsskrifter under sin verksamhet: 1868, 1869 och 1872. Omslaget från 1869 pryds av en guldskål som påträffades 1859 vid berget Smörkull i Skrea.

 

Peter von Möllers ”Bidrag till Hallands historia” (1874), som behandlar Hallands danska tid, bygger i stor utsträckning på arkivstudier i Stockholm och Köpenhamn. Historieforskningen och -skrivningen hade tagit ett ordentligt kliv framåt sedan Bexell gav ut sin Hallands historia knappt 60 år tidigare.

 

Johanna Lindström från Halmstad brukar kallas Hallands svar på Kajsa Warg. År 1876 utkom första upplagan av Johanna Lindströms kokbok som i första hand vände sig till yngre matmödrar och hushållerskor som behövde vägledning i köket. ”Jag har ej skrifwit min bok på lös grund utan med största noggrannhet”, skriver hon i förordet, ”på det den skulle blifwa säker och nyttig.”

 

Johanna Lindström tipsar om middagar som säkert gick hem i ett borgarhem på 1800-talet. Bilden är från andra upplagan.

 

”Halland vid midten af det 17:de århundradet” (1891) av filosofie doktor Hugo Larsson skildrar Halland före och efter freden i Brömsebro 1645. Boken ger än i dag ett modernt och vetenskapligt intryck med notapparat och noggrant angivna källor, främst arkivmaterial som samtida brev och skrivelser. Författaren var bror till Hallandspostens färgstarke och frispråkige redaktör Viktor Larsson.

 

”Några drag ur det forna skogsbyggarlifvet i Halland” (1881) utgavs av ”Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande” i serien ”Läsning för folket” och spreds verkligen över landet i stor upplaga. Författaren Herman Hofberg var fornforskare och föreståndare för Livrustkammaren i Stockholm. Det var ingen upplyftande bild av Halland och hallänningarna som Hofberg gav den kunskapstörstande allmänheten. Bokens första del handlar om det isolerade och smått efterblivna ”Örkenfolket” som levde i det inre av Halland i en skogsbygd som berövats sina träd - ”örken” betyder öken.

 

"Knifvahäringarne", andra delen av Hofbergs lilla skrift, behandlar de våldsamma och hämndlystna nordhallänningarna, framför allt från Frillesås och Gällinge. Här var man inte sen att ta till kniv för att skipa rättvisa.

 

 

Varberg blev den stad i Halland som först fick status som badort. De böcker om Varberg och dess historia som gavs ut under 1870- och -80-talen var i första hand avsedda som läsning för tillresta besökare. Författare till dessa skrifter var badintendent Alfred Levertin och telegrafassistent Joh. Eberhard Jönsson.

 

Falkenberg lockade också besökare fast av mer internationell karaktär. Laxfisket i Ätran blev populärt bland förmögna britter, och en av dem, Mr W. M. Wilkinson, skrev en bok om sina upplevelser: ”Days in Falkenberg.” Boken utgavs i London, ”printed for private circulation”, 1884. Bilden visar andra upplagan från 1886.

 

Laxfiskare poserar vid Ätran i Falkenberg i slutet av 1800-talet.

 

Tidningar och tidskrifter ger inblick i samtidsfrågor som ibland tycks vara ständigt aktuella. År 1879 var en av Halmstads symboler i farozonen - Norre Port. De styrande i staden ville riva men riksantikvarien tog strid för porten i ”Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens månadsblad”. Halmstads beslutsfattare har knappast utmärkt sig för att slå vakt om kulturarvet. Under 1900-talets andra hälft revs stora delar av den gamla stadskärnan. Ett exempel från senare år är beslutet att göra sig av med fullriggaren Najaden, byggd 1897.

 

Carl Stendahls målning av Storgatan är från 1879, samma år som de styrande i Halmstad ville riva Norre Port.

 

Några år senare, 1886, bildades Hallands museiförening i Halmstad med lokaler i just Norre Port. ”Vördnad för fosterlandets dyrbara minnen” lyder föreningens devis i dess första redogörelse, tryckt 1893.

 

År 1888 utkom första häftet i en planerad skriftserie om Halland med dess härader, städer och socknar. Utgivare var C von Krassow på Rostorp gård i Skummeslöv. Av någon anledning avstannade det ambitiösa projektet redan efter del ett som behandlar Hasslövs socken.

 

Hasslövs kyrka avbildas i första och enda delen av bokverket "Hallands beskrifning".

 

En historik över Falkenberg utgavs 1891 av Axel F. Möller som startat stadens första tidning 1875. Han lämnade snart tidningen men återkom 1891 och verkade som redaktör ända till 1924. Möller intresserade sig för Falkenbergs historia och skrev om ämnet i tidningen. Han lät även trycka texten i bokform, ”i ett mindre antal exemplar” som det står i förordet. Det dåliga tidningspappret som användes har med tiden blivit skört och det är förmodligen inte många exemplar som har överlevt till vår tid.

 

Slutligen en bok från 1893 av fångpredikant H. F. A. Lönegren som tar upp sociala frågor. ”Lifvet i ett svenskt straffängelse under 1860-talet samt Ett samhällets olycksbarn” får ses i ljuset av tidens liberala strömningar och samhällets humanisering av fängelser och straffarbete. Boken ger inblick i villkoren för livstidsfångar på Varbergs fästning.

 

1800-talets liberala reformer visade sig i en humanare syn på straffarbete och man funderade också kring orsakerna till kriminalitet. På Varbergs fästning inrättades på 1850-talet ett modernt cellfängelse.