Vers och prosa

Skönlitteratur

 

Historiska äventyr och romantik var vanliga teman i 1800-talets skönlitteratur. Hallands våldsamma och krigiska historia bjöd på många uppslag: fältherrar, soldater, snapphanar, kapare ...

 

Den olyckliga kärlekssagan mellan Hagbard och Signe berättades redan på 1200-talet av den danske krönikören Saxo Grammaticus. Flera orter i Norden gör anspråk på att vara scen för dramat, i Halland har vi Asige med det berömda fornminnet ”Hagbards galge”.

 

Skalden Elias Wilhelm Ruda från Uppsala valde att lokalisera sin dramatiserade dikt om Hagbard och Signe från 1830 till Halland. Signes far Sigar presenteras som ”Fylkeskonung i Halland” men i övrigt det finns inget i miljöteckningen som pekar ut landskapet.

 

 Asige är Hallands sagobygd, flera platser i socknen har anknytning till historien om Hagbard och Signe. Det var här uppe på Kungsberget som kung Sigar hade sin borg berättas det.

 

 

Jon Olof Åberg var en produktiv författare av historiska berättelser. En sökning i Kungliga Bibliotekets databas ger nästan 400 träffar, fast då är många av titlarna utgivna i flera upplagor. År 1894 trycktes till exempel femte upplagan av ”Lasse i Gatan. Från Carl XII:s tid. Berättelse för folket”. Den mytomspunne kaparkaptenen från norra Halland avbildas på omslaget av Jenny Nyström. Hon har också fått med Lasses hustru Ingela och deras sarkofager i Onsala kyrka.

 

En annan flitig författare som gärna dramatiserade gångna tider var Carl August Cederborg, vars skrivargärning numera vårdas av ett litterärt sällskap. 1600-talets snapphanefejder i Göingebygden var ett typiskt motiv i Cederborgs historiska romaner. Här är dock en roman (ny upplaga 1917) som utspelar sig på 1530-talet, bland annat på Varbergs slott. Historien om den listige fången Markus Meyer som lyckades inta borgen på ett högst okonventionellt sätt - via dasset - har verklighetsbakgrund och berättas än i dag vid guidade rundvandringar på Varbergs fästning. Markus Meyers äventyr i Varberg lockade även författaren K. G. Ossiannilsson. Fast i hans roman från 1905 stavas huvudpersonen ”Marx”!

 

Skomakarsonen August Bondeson (1854-1906) från Vessige blev en av Hallands mest kända författare. Till professionen var han läkare i Göteborg, men redan under studietiden i Uppsala drogs han med i tidens intresse för att dokumentera folkminnen och dialekter från det försvinnande bondesamhället.

 

Bondeson gav ut flera skrifter som livfullt skildrar livet i stugorna, i gästgivaregården och på marknadsbacken.

 

Med ”Skollärare John Chronschoughs memoarer” (1897 och 1904) skrev August Bondeson in sig i den svenska litteraturhistorien. Den fiktiva historien, skriven i jagform, om hur den modersbundne Johannes på Krontorpet studerade på seminarium och blev socknens självgode och högfärdige (men godhjärtade) folkskollärare har roat generationer läsare och håller än i dag. Ämnet är ständigt aktuellt - varje tid har sina ”chronschoughare”. - Teckningen av Glimminge nybyggda skolhus är utförd av Severin Nilson.

 

August Bondesons uppträdanden vid soaréer och andra festliga tillfällen var föregångare till senare tiders stand-up comedy. Han underhöll också med sång och fiolspel. Det musikaliska intresset resulterade bland annat i visboken, utgiven i två delar 1903.

 

August Bondesons barndomshem Fågelboet i Vessigebro finns fortfarande kvar. År 2006 bildades ett litterärt sällskap för att främja intresset för August Bondeson och hans halländska hembygd. Sällskapet har hittills gett ut två av Bondesons skrifter i nytryck.

 

Att dokumentera allmogens seder, bruk och muntliga traditioner låg i tiden under slutet av 1800-talet. Lorentz Edvard Jansson (1894-1922) i Vallda, som skrev under pseudonymen Edv. Ke, gav ut några skrifter med halländska folksagor, bland annat ”Skeppet som gick över vatten och land” (1915). En samtida kritiker prisade boken och hoppades att den skulle "bli omtyckt av varje inte alltför kulturfördärvad hallänning”.

 

"Skeppet som gick över vatten och land" - visst är det en vacker bok!

 

I sitt författarskap återkom Fredrik Vetterlund (1865-1960) ofta till uppväxten i Halmstad som han kallade ”luftsynernas stad”. Första diktsamlingen var ”I dagens stunder” (1896) och han medverkade ända från starten 1924 i Föreningen Gamla Halmstads årsbok. Vetterlund tillbringade siitt yrkesverksamma liv som litteraturforskare och kritiker i Lund och Stockholm. 

 

Även Klara Johanson (1875-1948) växte upp i Halmstad, bara ett stenkast från Norre Port. Stadsporten från dansktiden blev en symbol för hennes ursprung och fasta punkt i tillvaron, och porten kom att pryda omslaget till flera av hennes böcker.

 

 

Efter att ha tagit studenten som första kvinna i Halmstad någonsin fortsatte hon studierna i Uppsala. Här utgav hon sin första skrift: studentspexet ”Så fruktas en argbigga” (1897). Klara Johanson bodde större delen av livet i Stockholm där hon verkade som kritiker och litteraturforskare, essäist, krönikör och översättare. Hennes signatur ”K.J.” är titel på Carina Burmans biografi om Klara Johanson som utkom 2007. Porträttbysten är utförd av Sigrid Fridman och finns på Stadsbiblioteket i Halmstad.

 

Fredrik Ströms (1980-1948) ”Folket i Simlångsdalen” (1903) blev en succé som även filmatiserades, två gånger till och med. Ström var själv från trakten, hans far var jordbrukare och handlare i Breared. Minnet av de historier och sägner som den unge Fredrik hörde som barn väcktes till liv när han kom i kontakt med Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (1891), och det var denna berättelse som gav inspiration till ”Folket i Simlångsdalen”. Fredrik Ström lyckades bokstavligen sätta sin hemtrakt på kartan: orten bytte sedermera namn till Simlångsdalen.

 

Släktskapet med Selma Lagerlöfs författarskap anas i bokomslaget vars nationalromantiska motiv mycket väl skulle kunna vara hämtat från den stora författarinnans trolska och fagra Värmland. Teckning av Bror Chronander.

 

I Fylleåns dalgång ligger sjöarna på rad likt Frykensjöarna i Värmland.

 

Fredrik Ström inspirerades av Selma Lagerlöf och frågan är om inte hon i sin tur tog intryck av den halländske författaren. Lagerlöf ville gottgöra att Halland beskrevs så flyktigt i ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906-07) och skrev ”En saga från Halland” som bland annat trycktes i Svenska Turistföreningens årsskrift 1910. Hennes saga är en dyster berättelse där en opålitlig ”tattare” spelar en avgörande roll, och ”tattare” förekommer även i Fredrik Ströms roman. Huvudpersonerna i Selma Lagerlöfs berättelse har namn som är snarlika personer i Fredrik Ströms bok. Ström skriver om storbonden Sig Folkeson i Breared och Selma Lagerlöf om bondsonen Sigurd i byn Bredane. I båda historierna heter ”tattaren” Jan.

 

Diktaren och författaren Gustaf Ullman (1881-1945) växte upp i Varberg. En strof i hans debutbok, diktsamlingen ”Västkust” (1903), har ofta citerats: ”Vår i Halland; sälgen blommar gul; ofvan åsarna re’n lärkor drilla. Är det dig, min kust, de kalla ful? Så oändligt vid, så drömlikt stilla.”

 

Gustaf Ullman såg skönheten i det vindpinade landskapet, något som också de tillresta konstnärerna i Varbergsskolan fått upp ögonen för och skildrat på sina målardukar. Det enformiga och trista landskap som så många av 1800-talets resenärer vittnat om prisas nu för storslagenhet och rymd. Omslaget på diktsamlingen är i jugendstil och andas både lekfullhet och känsla för naturen. Upphovsman är konstnären och formgivaren Alf Wallander.

 

 

Omslaget till Gustaf Ullmans diktsamling ”Caprifol” utformades av Nils Kreuger, en av konstnärerna i Varbergsskolan. I gruppen ingick också Richard Bergh och Karl Nordström.

 

 

Py Sörman (1897-1947), född i Värö, växte liksom Gustaf Ullman upp i ett prästhem. I ”Den blå lyktan” (1930) kritiserade hon den glädjelösa kristendom som var så typisk för västkusten. Py Sörman sökte sig till katolicismen och skrev en biografi om en annan kvinna som gjorde samma vägval: drottning Kristina. Ur Py Sörmans digra produktion kan även nämnas ”Änglarnas hus” (1937), som delvis utspelar sig i halländska Ås kloster på 1300-talet. 

 

En av de mest kända fiktiva hallänningarna måste vara beväringsman 91 Karlsson, vars andlige upphovsman Rudolf Petersson (1896-1970) var bördig från Halmstad. Han gjorde rekryten på I16 och flera av figurerna i seriens persongalleri hade sin förebild på regementet. Första 91:anserien publicerades i en veckotidning 1932.

 

Albert Olsson (1904-1994) var skåning men kom att verka som lärare i Harplinge. Vid sidan om arbetet bakom katedern blev han en produktiv författare vars böcker såldes i stora upplagor. Albert Olsson är främst känd för trilogin om 1600-talsbonden Tore Gudmarsson: ”Sand”, ”Gränsland” och ”Tore Gudmarsson”.

 

Det livaktiga Albert Olssonsällskapet har tack vare teateruppsättningar av "Brockhusen rider till Haverdal" och "Trampa inte på min tröskel" gjort Albert Olsson till en författare som är i högsta grad aktuell än i dag.

 

Vapnödalen utanför Halmstad blev lyrikern Elsa Graves (1918-2003) landskap. Liksom Albert Olsson föddes hon i Skåne och även hon ägnas ett litterärt sällskap. På 1950-talet flyttade Elsa Grave till Vapnö, och under många år blev gården Blomstervången hennes fasta punkt. Elsa Grave gav ut diktsamlingar, romaner och teaterpjäser från 1940-talet till 80-talet.

 

En av Elsa Graves sista böcker är ”En tid i paradiset” (1981). I dagboksanteckningar reflekterar hon över dels sin egen vardag som författare och familjeförsörjare, dels samhällsfrågor som miljö, kärnkraft, våld och ondska.

 

Astrid Pettersson (1909-1998) drevs av ett socialt patos och skildrade i flera böcker människors, särskilt kvinnors, villkor i Fattigsverige. Hon lyfte också fram bondkvinnornas yrkesskicklighet i självhushållets tid - kunskaper som numera till stor del har försvunnit. Astrid Petterssons romansvit om 1700-talet består av fyra delar: ”Ingri Vallpiga” (1958), ”Börta Tvåstyvra” (1959), ”Smederna” (1961) och ”Redskap i Herrens hand” (1976). Handlingen utspelar sig bland annat i Älmereds by, som hennes barndoms Älvsåker kallas i böckerna.

 

Majken Cullborg (1920-2006) från Halmstad skakade om kulturetablissemanget på 1940-talet genom att skriva om självständiga kvinnor. Hon väjde inte för tabubelagda ämnen som skilsmässa, otrohet och unga kvinnor som drogs till äldre män. Hennes debutbok var "Barbacka" (1945) som också blev film. Majken Cullborg har berättat att det var Halmstad hon hade i tankarna när berättelserna utspelades i stadsmiljö.

 

Walter Dickson (1916-1990) föddes i USA men flyttade i unga år till Sverige. I ”Mitt Halland” (1953) har han Ålyckan i Vinberg som utgångspunkt för berättelser om människor och landskapet i framför allt Ätradalen. Hans både ömsinta och mustiga historier fick sin fortsättning i fler böcker med halländsk anknytning, bland annat ”Halländsk horisont” (1962). Bokomslagen på bilden är utformade av Olle Lisper och Leonard Gyllenborg.

 

Det vindpinade kustlandskapet och de slingrande ådalarna har sin uttolkare i Walter Dickson.

 

Erik Lundberg (1923-2012) växte upp i Falkenberg och har berättat att världen öppnade sig för honom på stadens bibliotek. Där stiftade han bekantskap med litterära storheter som senare skulle sätta avtryck i hans eget författarskap. I ”Långt innan kajeträdet föll” (1986), ”Historien är här” (1988) och ”All vår början” (1990) blandas vardagsskildringar med filosofiska funderingar, sett från en småstads horisont.

 

Molom är en förtrollande värld, omsjungen i visor och beskriven på prosa av diktaren och trubaduren Alf Hambe, född 1931. I geografin rör vi oss längs Steningekusten med Skipås och Undars mosse. ”Visa i Molom” utkom 1965.

 

 

Ingela Strandberg, född 1944, är poet med Grimeton som fast punkt i tillvaron. I grannskapet passerar väg 153, förbindelseled från Varberg och österut, som hon ägnar en diktsamling från 1991.

 

 

Björn Hellberg, född 1944, är upphovsman till romangestalten kommissarie Sten Wall. Hellbergs kriminalromaner utspelar sig i ”Staden”, som enligt författaren hämtat drag från både Kristianstad och Laholm (bilden visar Gamlebygatan).

 

Carl-Johan Vallgren, född 1964, växte upp i Falkenberg. Barndomsstaden förekommer emellanåt i hans berättelser.

 

Vill du läsa mer om skönlitteratur med anknytning till Halland? Sten Jacobsson och Anna Pia Åhslund har redigerat "Röster i Halland" (2004), och Anna Pia har också skrivit "I författarens fotspår - litterära utflykter i Halland (2009). Dessutom finns antologier, bland annat utgivna av Hallands författarsällskap, som ger smakprov på det skönlitterära Halland.